Tänk dig att gå på lina, men att ständigt vara rädd för att falla, för att någon ska putta dig eller dra undan linan under fötterna på dig. Tänk dig att inte vilja öppna mobilen, att inte vilja logga in på datorn, för det kanske får dig att vilja bryta ihop, gråta, släppa taget och låta dig själv falla. Tänk dig att ha den känslan varje gång du går till skolan och varje gång du hör ett pling i mobilen.
Mobbning har alltid funnits och kommer alltid att finnas, både bland unga och äldre. Men mobbning har förändrats. Det är inte samma sak som för bara 10 – 15 år sedan. Idag kan mobbning ske mycket mer i hemlighet, mer i det tysta. Idag kan inte de mobbade gå hem, smälla igen dörren och lämna allt som hänt under dagen bakom sig. Det finns ingen säker zon för dem för när de väl kommer hem fortsätter mobbningen. Det ringer i deras mobiler och så fort de loggar in på datorn har de notiser från Facebook och andra sociala medier.
Internetmobbning är skrämmande vanligt i dagens samhälle och enligt mig är det en mycket brutalare och fegare version av mobbning. På internet känner sig många modigare, tuffare och mer anonyma. De kan skriva vad fan som helst så länge de inte behöver se sina offer i ansiktet då tårarna rinner ner för kinderna och deras blick avslöjar hur de bryter ihop inombords. ”Face 2 face”-mobbning är självklart också fegt men då är den drabbade, förhoppningsvis, inte helt ensam med glåporden. Det finns en betydligt större chans att någon ser och kan ingripa då det sker på exempelvis skolgården än om det sker då mobboffret ligger hemma i sängen och försöker sova.
För de flesta betyder ett pling i mobilen något positivt men tänk dig ångesten som uppstår i en internetmobbad person då de får ett sms eller en ”snap”. För dem innebär kanske inte de ljuden något positivt och spännande. För dem kan de innebära ännu en våg av trakasserier som sköljer över dem.
Ingen ska behöva gå omkring ständigt orolig och rädd. Rädd för att ta upp mobilen och kolla vad klockan är, rädd för att få ännu ett glåpord slängt i ansiktet, rädd för att bryta ihop.
Så stå upp för varandra och acceptera olikheter, var inte en åskådare om du ser eller vet något. Vi lever bara en gång, så låt alla få vara den de vill vara.
Av Linnea Andersson
