Att flytta för att gå gymnasiet i en annan stad där man dessutom blir en av väldigt få med sin bakgrund kan kännas ganska ensamt. Julia Blind i dansklasstvåan är en av de som upplevt detta men är också ett exempel på hur det inte nödvändigtvis måste ses som en motgång. Idag är hon danslärare för ungdomar från andra länder, bekväm med sitt eget ursprung och en som inte är rädd för att jobba för förändring.
Att vara same i Piteå är inte helt enkelt; det kan bli ensamt och svårt att underhålla samiskan som man sällan får tillfälle att prata. Omgivningens reaktioner blir också något man måste hantera.
– Jag vet väl inget annat egentligen men det är klart man möter lite konstiga frågor och lite sådär, ” jaha, du är en sådan där sam eller hur?”, förklarar Julia Blind. Hon har samisk bakgrund och kommer från Jokkmokk, där hennes föräldrar fortfarande bor, men går dansklass här i Piteå.
– Ja, för det första heter det same inte sam och så får man höra ganska mycket fördomar. Det var lite mer när jag gick i ettan, nu vet säkert folk litegrann vem jag är.
Hon har efter flytten märkt att det finns en ganska stor okunskap, något som blir väldigt tröttsamt när man gång på gång måste förklara sig.
Dansen ett uttrycksmedel
Dansklass var på den tiden ett ganska självklart val, Julia hade dansat mycket själv och dansaryrket kändes lockade.
– Det är det egna uttrycket för min del, berättar hon.
– Jag har väldigt stark vilja och då vill jag kunna släppa ut den viljan och bestämma själv hur jag vill röra mig. Då hamnade jag på hiphopen, jag tycker den har mera fria tyglar än den moderna dansen och baletten har.
Förutom de vanliga danslektionerna har Julia startat ett eget projekt där hon dansar med personer som kommit till Sverige från andra länder. Hon hörde av sig till de ansvariga för integration på skolan för att se om det fanns något intresse av dans.
– Jag fick som inte utlopp för min kreativa sida just med hiphopen på gymnasiet så då tänkte jag att då tar jag saken i egna händer så då hörde jag av mig dit. På första träffen som vi hade kom 50 personer, så det var jättemycket folk och det var jätteroligt, säger hon och skrattar.
Mångkulturell dans
De är idag ett ”crew” på cirka fem personer som dansar ihop och jobbar mycket mot föreställningar; alla med annorlunda bakgrunder och i en situation där de lätt blir sedda som representanter för sin etnicitet.
– Lite såhär undanskuffade av majoritetssamhället så vi hittar en grund tillsammans, förklarar Julia.
Projektet verkar uppskattat av de deltagande och även respons utifrån har varit väldigt positiv.
– Jag får ju springa på intervjuer hela tiden så jag tror att det är många som tycker att det är bra, säger hon skämtsamt.
Men positiv respons har också kommit från andra med utländsk bakgrund som uppskattar att dessa personer får chansen att synas i ett positivt ljus och som tillgången de verkligen kan vara.
Inte alltid bekvämt
Även om Julia idag utåt verkar ganska bekväm med sin bakgrund har det inte alltid varit så.
– Jag skämdes väldigt mycket över mitt ursprung förut när jag var kanske femton, sexton och yngre. Jag tyckte inte jag levde upp till de här kraven som jag hade på mig själv om hur man ska vara same på ett visst sätt, berättar hon.
Det var en känsla som gjorde att Julia bland annat slutade prata samiska och umgås med andra samer. Först när hon började umgås med folk från andra länder insåg hon att det inte måste vara så.
– De var stolta över sitt arv och sin etnicitet så tänkte jag att okej, det kanske inte är så farligt. Det kanske inte är något att skämmas över. Så de har hjälpt mig väldigt, väldigt mycket.
Åsiktsmaskin
Som en person som inte är rädd för att uttrycka vad hon tänker och känner är Julia ganska van att ta strider och hamna i situationer där hon anses ta för mycket plats. Det har lett till konflikter, kanske framförallt med lärare, som bett henne vara tystare.
– Åsiktsmaskin och kvinna vet jag inte om det är den smidigaste kombinationen man kan vara men nu är det så, säger Julia och berättar om hennes mamma som är på samma sätt och har lärt henne att stå upp för sig själv och våga säga till om något är fel.
– Jag måste ju få säga vad jag tycker, det är en mänsklig rättighet och då råkar jag vara kvinna också och då blir det lite jobbigare.Men att klassa att vara kvinna eller same som något som gör livet tuffare är hon inte direkt beredd att göra.
– Det blir väl vad man gör det till tänker jag, jag vet ju inget annat. I grunden, allting som jag gör, i princip, handlar om att jag vill hjälpa människor, jag vill kunna förändra lite system, förklarar hon.
– Det låter kanske jättepretentiöst och storslaget men om jag säger till om någon orättvisa, om jag påtalar något så är det inte för att jag vill vara näsvis och tro att jag vet allting utan det är bara för att jag ser att folk lider av det och då tänker jag att det är ingen annan som ska fara illa.
Läraryrket lockar
Idag är det inte längre dansare som är målet utan Julia satsar mot lärare, något hon redan idag prövat på både i form av danslärare och lärare i svenska som andraspråk. Hon arbetar också med ett nytt projekt på hemmaplan i Jokkmokk som kombinerar ytterligare ett av hennes intressen, skrivande, med just denna kontakt med personer från andra länder. Budskapen hon vill föra fram och hoppet om förändring finns kvar. Det finns inga tecken på att Julia är beredd att sluta kämpa.
– Förut var jag väldigt mycket stå på scenen, vara entertainer, vara Beyoncé… allt sånt för att få applåder för då känner man sig inte lika dålig som man gjorde innan. Nu har jag skiftat lite fokus och vill ju hjälpa andra att kunna vara de bästa versionerna av sig själva.
Text och foto: Klara Michaelson
