Mina känslor för julen är ungefär ganska lika hur jag är som person, ’all over the place’. Att smått och gott beskriva det går i tre steg. Före, under och efter.
De tjugotre dagarna före jul när snön lägger sig, det knarrar under skorna, chokladen står och ryker, ljusen är tända och man myser i en filt. Granen blir pyntad och stjärnorna lyser i fönstren. Man går på stan och letar efter den perfekta julklappen och istället hittar ett antal saker till sig själv. Då känner jag lugnet.
Sen kommer julafton, då man bara stressar och allt blir fel. Då man köper trisslotter på bensinmacken som sista minuten julklappar. Julbordet ska dukas, huset städas klart och föräldrarna stressar. Sista paketen slås in och eftersom man har estet i blodet duger inte ett rött papper med glada tomtar. Frukost, brunch och lunch ska ätas samtidigt som man förbereder för ”The Grand Finale”. Den enda tysta stunden som man kommer undan allt är den heliga timmen som jag även hört kallas ”Kalle Ankas jul”, men tyvärr aldrig haft tid att beskåda. Hundar springer över varandra och nästan välter granen, släkten pratar i mun på varandra och julklappspappret ligger i högar på golvet. Moster som spiller Janssons frestelse över sig, eller mamma som inser att hon glömt glöggen. Paket blir felmärkta och man får boken om båtens historia istället för ”The Balm Bahama mama bronzer”. Revbensspjällen som glömdes kvar i ugnen och den misslyckade knäcken som spräckte pappas tand.
Sist kommer juldagen, maten är redan klar att värma, tystnaden lägger sig och julklapparna är öppnade. Huset är för en gång skull städat och lakanen rena. Hundarna ligger utslagna och det enda man hör är den tysta melodin av Queens ”And we’ll keep on fightin til’ the end. We are the Champions” Det är då man börjar ifrågasätta föräldrarnas beslut att köpa en fem kilos julskinka som skulle räcka till alla. Alla dagar fram till nyår.
/Ebba Vikström
